Finally

Nu har jag lagt upp min nya blogg, så om man vill kan man läsa den här. Har lagt den på wordpress och eftersom det ser helt annorlunda ut jämfört med blogspot kommer det att ta mig ett tag innan jag får kläm på det. Kanske ett år eller så... Men det får bli som det blir under tiden.

Ny blogg

Efter att ha läst igenom lite på min blogg inser jag att den inte direkt har någon ekonomisk profil alls. Därför tänker jag lägga ner ekonomibloggsambitionerna och starta en blogg med en annan inriktning och för enkelhetens skull tänker jag använda en annan adress. Jag har inte lagt upp mitt nya konto ännu men jag kommer att posta ett inlägg här så fort jag har gjort det, och jag kommer inte att satsa något på den här bloggen under tiden. Vi ses snart igen!

Trea nolla

Jaha. Det var det. 30. Känns inte så farligt som jag trodde. Ganska likt 29 om jag ska vara ärlig. Jag spenderade min födelsedag hos den ömma modern eftersom jag inte hade lust att trycka in släkten i min varma lägenhet. För att ge en illusion av att jag faktiskt tänkte hjälpa till lite med förberedelser och mat etc. åkte jag dit kvällen innan och spenderade natten på deras vardagsrumsgolv, och även om jag försökte insistera på att bli väckt med frukost på sängen visade det sig vara en ganska döfödd idé. Dels för att jag har svårt att sova borta och brukar vakna vid fyra-fem snåret, dels för att jag p.g.a. den öppna planlösningen sov lika mycket i köket som i vardagsrummet och det blir lite löjligt att låtsassova om man i princip kan sträcka ut armen och själv sätta igång kaffebryggaren.

Hur som helst blev det en väldigt trevlig dag på alla sätt och vis. Jag kom på mig själv att snegla på de löjligt välartade kusinbarnen och tänka att det kanske inte vore så dumt med ett litet barn eller två ändå, men det var inte värre än att en påfyllning av vinglaset kunde slå de tankarna ut hågen.

Jag är inte så mycket för stora fester, men jag firade med mina närmsta vänner några dagar innan jag fyllde år och blev alldeles jättefull, men på ett väldigt bra sätt. När vi framåt natten gick hem till en kompis kändes det som en bra idé att ha en musiktävling som i stora drag gick ut på att man skulle gissa vilken sång tävlingsledaren tänkte på och sedan sjunga den så högt som möjligt. Dessvärre var domarrollen överlåten på en stressboll som var utformad som en penis och lystrade till namnet ’Cock’. Sällan har orden ’I love Cock!’ yttrats med samma entusiasm och frekvens som den natten.

Mmmmm...?

Jag har varit ytterst upptagen de senaste veckorna. Visserligen har semestern börjat men det har varit och är fortfarande Bear-festival på Discovery Channel. Varje kväll visar de ett avsnitt av Ultimate Survival så mina dagar går åt till att ladda inför detta. Nätterna används sedan till att smälta det jag sett.

Det oroar mig lite att jag finner Bear så attraktiv eftersom han egentligen är lite äcklig. Med tanke på alla snuskiga saker han har haft i sin mun borde man kanske inte vilja hamna i närkamp med honom. Rått kött, levande spindlar, insekter, urin, elefantbajsvätska. I princip det som hamnar längst upp på en normal människas saker-jag-aldrig-skulle-ta-i-min-mun-lista. Men när han gör det känns det nästan lite manligt på något sätt. Nåja. Ikväll ser jag fram emot att se honom överleva i Mexiko.

Jag drar förresten iväg på en liten semester nu. Lite olika platser i England blir det så jag har gissningsvis mer regn att se fram emot. Förhoppningsvis kommer jag att komma hem marinerad i inspiration till att skriva blogginlägg men man vet inte…

Mein Schatz*

Se där. De trevliga människorna på Skatteverket måste ha varit ovanligt effektiva i år för så här tidigt har jag aldrig fått tillbaka de små slantarna jag betalade in till dem förra året och som de tydligen har bestämt sig för att de inte vill ha. Just i år är det faktiskt betoning på små. 1142 kr för att vara exakt. Min första tanke var att jag skulle föra över pengarna till mitt sparkonto men vafan, det är egentligen ganska lite pengar och jag ska ut på krogen både imorgon (jobbet) och på torsdag (vänner). Jag tycker faktiskt att jag kan få använda pengarna till att köpa lite läskande drycker. Särskilt som jag kommer att få ut lite drygt 15000 extra i slutet av juni p.g.a. gammal övertid som jag hade glömt bort men som nu har rapporterats in. Och de pengarna ska jag faktiskt spara. Kanske får jag använda ett par tusen så jag har lite extra att röra mig med när jag drar till London för att ha lite roligt, men annars går de rakt in i bufferten. Och om det regnar på semestern lovar jag att jag även ska börja titta lite på fonder igen och kanske, kanske återuppta mitt misslyckade fondsparande. Så jag tycker faktiskt att jag kan få slösa lite. Ja det får jag. Nu är det bestämt. Ibland är jag inte så svårövertalad.

*Jag är fullt medveten om att den här sortens skatt heter Steuer på tyska men det låter inte lika vackert.

20 going on 30

Eftersom sommaren verkar har kommit för att stanna var det dags att gå till frisören igår. Mitt hår är ganska tjockt så när temperaturen stiger är det ganska skönt att klippa av lite på längden och tunna ut det så det inte blir fullt lika varmt i nacken och på ryggen. Hur som helst då blev jag hyfsat nöjd med resultatet. Man ser alltid konstig ut när man lämnat en frisersalong, men efter att ha smitit runt hörnet och fixat till det lite var det riktigt snyggt.

Därefter uträttade jag diverse ärenden och till sist hamnade jag på systembolaget. Och där hände det. Jag var tvungen att visa leg! Jag riktigt lös av lycka medan jag snabbt halade fram körkortet så att kassören inte skulle hinna ändra sig. Ingenting kunde ha gjort mig gladare de sista skälvande veckorna innan 30-årsdagen! Måste komma ihåg att tacka min frisör nästa gång jag ser henne.

Goda Grannar

Jag läste om Gustavs längtan efter en trädgård innan och började fundera lite på det här med hyreshus och grannar. Jag har alltid haft svårt att veta hur jag ska bete mig i deras närhet, dels för att jag är väldigt dålig på att kallprata och dels för att jag inte är helt säker på hur mycket de hör när jag sjunger fina sånger efter några glas vin (tråkigt nog är det de enda pinsamma ljuden som kan höras från min lägenhet, förutom några sporadiska ”Men vafan!” när katten gör något jag icke uppskattar).

I alla fall har jag bott i min nuvarande lägenhet i gissningsvis fem år. Jag har väldigt dålig tidsuppfattning så det skulle kunna vara allt mellan tre och åtta år, men fem känns lagom. Under denna tid har jag aldrig haft en konversation med grannarna i lägenheten nedanför. Det finns bara fyra lägenheter i min trappuppgång och eftersom två av dem är ettor som relativt ofta byter hyresgäster känns pensionärerna nedanför som mina enda riktiga grannar. De verkar väldigt trevliga och jag skulle inte ha något emot att byta några ord med dem då och då, men det känns som att det tåget har gått. Jag pratade inte med dem när jag var nyinflyttad och nu skulle det kännas jättekonstigt att helt plötsligt starta ett samtal.

Vi ignorerar inte varandra totalt utan hälsar och sådär men det blir liksom inte mer. Ibland möter jag dem ute och säger hej när vi kanske är på 10-15 meters avstånd, och då blir det jättekonstigt efteråt när vi fortsätter att gå mot varandra och le men inte säger något mer. Jag har till och med tänkt ut några kommentarer om väder och vind så jag ska ha något att säga när jag träffar dem, men sen blir jag ändå så stressad av situationen att jag enbart ler fånigt igen. En vacker dag tänker jag nog helt enkelt ta en vetelängd under armen och gå ner och ringa på deras dörr och bjuda in mig på fika. Gamla människor gillar vetelängd har jag hört. Jag hoppas på att de i gengäld ska bjuda mig på något chokladigt. Kanske en Delicatoboll.

I ett försök att vara lite trevlig har jag också tvångshälsat på en man som tillsammans med sin fru bor i huset jämte mitt. Eftersom jag kan se rakt in i deras kök och vardagsrum känns det som att lite artighet inte sitter fel. Han såg väldigt förvånad ut i början och hälsade knappt tillbaka men jag var ihärdig och nu ler vi till och med lite när vi möts. Det enda problemet är att det nu har visat sig att det inte alls är min granne. De är ganska lika (båda har mustasch…) men that’s it. Jag har ingen aning om vem han är eller var han bor. Men jag låtsas att han var en väldigt ensam och kanske lite, lite deprimerad man och det faktum att en främmande kvinna började le och hälsa på honom gjorde så att han fick livsviljan tillbaka. På det sättet känner jag mig som en lite mindre idiot.

(Den som omedelbart började nynna signaturmelodin till Goda Grannar när han/hon läste rubriken får ett poäng och leder därmed.)

Usch

Jag insåg just att jag blivit en sån som har youtube-klipp på sin blogg. Det är jag inte alls nöjd med. Det får vi göra någonting åt. Ev sluta lägga upp dom.

Respect!

Idag har jag ägnat arbetsdagen åt att youtuba lite olika grejer. Särskilt Erasure. Jag har suttit med hörlurar på mig och diggat järnet hela dagen, och när chefen helt oväntat stack i huvudet för att fråga om något tror jag att jag lyckades ganska bra med att se ut som att jag just lyssnade på en viktig nyhetssändning. Men ändå känns det inte riktigt som att jag förtjänar den löneförhöjning jag fick i måndags. Särskilt inte som jag en dag förra veckan ägnade fem timmar åt att spela the level game istället för att sammanställa massa material. Kanske borde jag jobba mer på jobbet så jag slapp göra det hemma? En tanke som tål att tänkas på.

Men Erasure hörrni! Visst är dom bra? Och Andy Bell ser ut exakt så som en homosexuell man skulle se ut i slutet av 80-talet. Vit T-shirt och allt. Fint.

Oscar, Otis och jag

Igår tillbringade jag kvällen med Oscar Wilde, Otis Redding och en flaska vin. Ytterst trevligt måste jag säga. Det är nästan så man kan misstänka att det är det som egentligen utgör den heliga treenigheten. Ibland brukar jag tala om för folk att jag är lite förälskad i Oscar. Reaktionen är i nio fall av tio ’Lycka till med det, han var ju homosexuell.’ Det tycker jag är roligt. Själv anser jag nog att det är ett större problem att han har varit död i över ett sekel.