Goda Grannar

Jag läste om Gustavs längtan efter en trädgård innan och började fundera lite på det här med hyreshus och grannar. Jag har alltid haft svårt att veta hur jag ska bete mig i deras närhet, dels för att jag är väldigt dålig på att kallprata och dels för att jag inte är helt säker på hur mycket de hör när jag sjunger fina sånger efter några glas vin (tråkigt nog är det de enda pinsamma ljuden som kan höras från min lägenhet, förutom några sporadiska ”Men vafan!” när katten gör något jag icke uppskattar).

I alla fall har jag bott i min nuvarande lägenhet i gissningsvis fem år. Jag har väldigt dålig tidsuppfattning så det skulle kunna vara allt mellan tre och åtta år, men fem känns lagom. Under denna tid har jag aldrig haft en konversation med grannarna i lägenheten nedanför. Det finns bara fyra lägenheter i min trappuppgång och eftersom två av dem är ettor som relativt ofta byter hyresgäster känns pensionärerna nedanför som mina enda riktiga grannar. De verkar väldigt trevliga och jag skulle inte ha något emot att byta några ord med dem då och då, men det känns som att det tåget har gått. Jag pratade inte med dem när jag var nyinflyttad och nu skulle det kännas jättekonstigt att helt plötsligt starta ett samtal.

Vi ignorerar inte varandra totalt utan hälsar och sådär men det blir liksom inte mer. Ibland möter jag dem ute och säger hej när vi kanske är på 10-15 meters avstånd, och då blir det jättekonstigt efteråt när vi fortsätter att gå mot varandra och le men inte säger något mer. Jag har till och med tänkt ut några kommentarer om väder och vind så jag ska ha något att säga när jag träffar dem, men sen blir jag ändå så stressad av situationen att jag enbart ler fånigt igen. En vacker dag tänker jag nog helt enkelt ta en vetelängd under armen och gå ner och ringa på deras dörr och bjuda in mig på fika. Gamla människor gillar vetelängd har jag hört. Jag hoppas på att de i gengäld ska bjuda mig på något chokladigt. Kanske en Delicatoboll.

I ett försök att vara lite trevlig har jag också tvångshälsat på en man som tillsammans med sin fru bor i huset jämte mitt. Eftersom jag kan se rakt in i deras kök och vardagsrum känns det som att lite artighet inte sitter fel. Han såg väldigt förvånad ut i början och hälsade knappt tillbaka men jag var ihärdig och nu ler vi till och med lite när vi möts. Det enda problemet är att det nu har visat sig att det inte alls är min granne. De är ganska lika (båda har mustasch…) men that’s it. Jag har ingen aning om vem han är eller var han bor. Men jag låtsas att han var en väldigt ensam och kanske lite, lite deprimerad man och det faktum att en främmande kvinna började le och hälsa på honom gjorde så att han fick livsviljan tillbaka. På det sättet känner jag mig som en lite mindre idiot.

(Den som omedelbart började nynna signaturmelodin till Goda Grannar när han/hon läste rubriken får ett poäng och leder därmed.)

Usch

Jag insåg just att jag blivit en sån som har youtube-klipp på sin blogg. Det är jag inte alls nöjd med. Det får vi göra någonting åt. Ev sluta lägga upp dom.

Respect!

Idag har jag ägnat arbetsdagen åt att youtuba lite olika grejer. Särskilt Erasure. Jag har suttit med hörlurar på mig och diggat järnet hela dagen, och när chefen helt oväntat stack i huvudet för att fråga om något tror jag att jag lyckades ganska bra med att se ut som att jag just lyssnade på en viktig nyhetssändning. Men ändå känns det inte riktigt som att jag förtjänar den löneförhöjning jag fick i måndags. Särskilt inte som jag en dag förra veckan ägnade fem timmar åt att spela the level game istället för att sammanställa massa material. Kanske borde jag jobba mer på jobbet så jag slapp göra det hemma? En tanke som tål att tänkas på.

Men Erasure hörrni! Visst är dom bra? Och Andy Bell ser ut exakt så som en homosexuell man skulle se ut i slutet av 80-talet. Vit T-shirt och allt. Fint.

Oscar, Otis och jag

Igår tillbringade jag kvällen med Oscar Wilde, Otis Redding och en flaska vin. Ytterst trevligt måste jag säga. Det är nästan så man kan misstänka att det är det som egentligen utgör den heliga treenigheten. Ibland brukar jag tala om för folk att jag är lite förälskad i Oscar. Reaktionen är i nio fall av tio ’Lycka till med det, han var ju homosexuell.’ Det tycker jag är roligt. Själv anser jag nog att det är ett större problem att han har varit död i över ett sekel.

Avanzaångest

Avanza verkar ha gått in för att ge mig dåligt samvete eller nåt för jag får minst ett mail om dagen från dom och varje gång påminns jag om att jag inte har fört över några pengar till min depå. Usch. Ska ta tag i det nån dag framöver. Kanske. Om jag inte har något viktigare att göra. Kanske kommer det att kännas mindre jobbigt om några månader när jag har betalat av lite olika lån och grejer och därför bör kunna spara runt 6000 i månaden (egentligen mer men jag vill ha lite kul också). Då kommer det inte att vara lika ångestframkallande att föra över några tusen då och då till min depå gissar jag. Förhoppningsvis.

På tal om att spara pengar (ehum) så börjar det bli dags att investera i en ny spelkonsol. Rent instinktivt vill jag ha en PS3 för jag gillar Playstation men det kanske finns någon som är bättre? Tips mottages tacksamt.

Sopor

Jag mådde lite illa i morse så där som man gör när man tvingas stiga upp efter alldeles för lite sömn och inte hinner äta sin morgonbanan. När jag steg av bussen för att gå de 800 metrarna till jobbet stod det en sopbil där och luktade såsom en sopbil luktar. Det vände sig lite i magen men jag andades genom munnen och skyndade mig förbi medans ögonen tårades. Väl förbi trodde jag att plågan var över och började andas normalt igen. Men nej.

De två sopgubbarna hade kommit på något klurigt system som gick ut på att en sprang i förväg och hämtade en säck medan den andra körde fram bilen 40 meter sen bytte de. Så i samma stund som jag andades ut kom sopbilen och körde förbi mig och stannade 20 meter framför mig så jag hamnade mitt i lukten igen. Och så fortsatte det. Hade jag inte haft så bråttom hade jag stannat några minuter och låtit dom försvinna nerför gatan, men nu fick jag istället tävla med dom för att hinna före. Jag förlorade.

Vad vill jag säga med det här? Att det är synd om sopgubbar. Och ibland även om mig.

Host

Sjuk eller inte, kattsanden köper inte sig själv så tidigare idag fick jag släpa mig till affären som ligger tio minuter bort. Jag klädde på mig ordentligt för det har jag hört att man ska göra när man är sjuk. Jacka, halsduk, långbyxor och varma skor. Inte helt hundra på hur jag tänkte med skorna men hade säkert en bra anledning…

När jag kom ut märkte jag ganska omgående att det var snäppet varmare än vad jag hade tänkt. Ungefär 20 grader varmare. Alla andra verkade ha uppfattat detta och hade shorts och linne på sig. Så man kan väl säga att jag stack ut lite. Jag blev också ganska svettig. Men jag fick min kattsand i alla fall.

Nu ska jag krypa ner under täcket i soffan och hosta lite till.