Jag läste om Gustavs längtan efter en trädgård innan och började fundera lite på det här med hyreshus och grannar. Jag har alltid haft svårt att veta hur jag ska bete mig i deras närhet, dels för att jag är väldigt dålig på att kallprata och dels för att jag inte är helt säker på hur mycket de hör när jag sjunger fina sånger efter några glas vin (tråkigt nog är det de enda pinsamma ljuden som kan höras från min lägenhet, förutom några sporadiska ”Men vafan!” när katten gör något jag icke uppskattar).
I alla fall har jag bott i min nuvarande lägenhet i gissningsvis fem år. Jag har väldigt dålig tidsuppfattning så det skulle kunna vara allt mellan tre och åtta år, men fem känns lagom. Under denna tid har jag aldrig haft en konversation med grannarna i lägenheten nedanför. Det finns bara fyra lägenheter i min trappuppgång och eftersom två av dem är ettor som relativt ofta byter hyresgäster känns pensionärerna nedanför som mina enda riktiga grannar. De verkar väldigt trevliga och jag skulle inte ha något emot att byta några ord med dem då och då, men det känns som att det tåget har gått. Jag pratade inte med dem när jag var nyinflyttad och nu skulle det kännas jättekonstigt att helt plötsligt starta ett samtal.
Vi ignorerar inte varandra totalt utan hälsar och sådär men det blir liksom inte mer. Ibland möter jag dem ute och säger hej när vi kanske är på 10-15 meters avstånd, och då blir det jättekonstigt efteråt när vi fortsätter att gå mot varandra och le men inte säger något mer. Jag har till och med tänkt ut några kommentarer om väder och vind så jag ska ha något att säga när jag träffar dem, men sen blir jag ändå så stressad av situationen att jag enbart ler fånigt igen. En vacker dag tänker jag nog helt enkelt ta en vetelängd under armen och gå ner och ringa på deras dörr och bjuda in mig på fika. Gamla människor gillar vetelängd har jag hört. Jag hoppas på att de i gengäld ska bjuda mig på något chokladigt. Kanske en Delicatoboll.
I ett försök att vara lite trevlig har jag också tvångshälsat på en man som tillsammans med sin fru bor i huset jämte mitt. Eftersom jag kan se rakt in i deras kök och vardagsrum känns det som att lite artighet inte sitter fel. Han såg väldigt förvånad ut i början och hälsade knappt tillbaka men jag var ihärdig och nu ler vi till och med lite när vi möts. Det enda problemet är att det nu har visat sig att det inte alls är min granne. De är ganska lika (båda har mustasch…) men that’s it. Jag har ingen aning om vem han är eller var han bor. Men jag låtsas att han var en väldigt ensam och kanske lite, lite deprimerad man och det faktum att en främmande kvinna började le och hälsa på honom gjorde så att han fick livsviljan tillbaka. På det sättet känner jag mig som en lite mindre idiot.
(Den som omedelbart började nynna signaturmelodin till Goda Grannar när han/hon läste rubriken får ett poäng och leder därmed.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Kan inte signaturmelodin till Goda Grannar, daremot saknar jag ett titthal i min dorr sa att jag kan undvika att mota mina (enda riktiga) grannar sadar pinsamt pa morgonen sa man maste prata om konstiga saker eller en plagsam tystnad sprider sig.
Som tur val ar ar det valdigt lyhort har sa man kan tjuvlyssna lite vid dorren innan man riskerar att tvingas prata med en granne...;-)
Se där, lyhördhet kan vara något positivt! Jag tror inte att det är lyhört här, men kanske är mina grannar av en annan uppfattning. Men ett titthål har jag som tur väl är, annars hade jag blivit lite stressad. :)
Jag har ingen som helst problem med att hälsa på grannar och slänga några ord. det började med att när jag var nyinflyttad knackade en granne (svensk) och frågade om jag hade lite socker hemma (osvensk) för hon håller på och bakar. Så hon fick sin socker. och jag fick senare lite bullar. har kontakt med de en idag, fast de har flyttat. Jag hälsar på alla i huset. tycker att det tillhör god ton, och blir faktiskt förbannad när någon inte orkar säga en hej tillbaka. sen är det också bra att att ha bra kontakt med grannarna för att de kan hålla ett öga på lägenheten när man är bortrest. jag brukar ta bort tidningar hos en granne när de är bortresta några dagar. ingen problem. (tidningarna läggs bredvid dörren vi har ingen brevinkast)det har aldrig hänt att någon granne var påträngande.
Du borde titta på 'Svenska hjärtan' och smaka på lite radhusgranneterror! :)
Antonia: Nej hälsa och sådär har jag heller inget egentligt problem med. Men jag vill inte behöva bli bästis med mina grannar bara för att vi råkar bo bredvid varandra. Fast som tur väl är finns det ingen lag om det ännu. :)
Per Penning: Jag intensivtittade på säsong 1 härom helgen och väntar nu spänt på nästa säsong som jag tror kommer ut nästa vecka. Tycker att det är en väldigt bra serie. Väldigt ångestframkallande. Om inte annat så får den mig att känna mig rätt nöjd med min tillvaro. :)
Jag kom att tänka på tv-serien "Neighbours" och bör därmed få åtminstone något poäng. Så här i efterhand finner jag det mycket märkligt att jag som barn (kille dessutom) intensivt följde denna tv-serie i tv3:s barndom.
Gustav: Ok du får ett poäng, mest för att tanken på en liten pojke som sitter klistrad vid rutan och tittar på Neighbours är ganska underhållande. :) Jag följde också den serien vill jag minnas. Var lite kär i en blond surfare som hette något i still med Biff.
kanske en delicatoboll.. haha du e fan skön..
Unequivocally, ideal answer
Skicka en kommentar