Jag mådde lite illa i morse så där som man gör när man tvingas stiga upp efter alldeles för lite sömn och inte hinner äta sin morgonbanan. När jag steg av bussen för att gå de 800 metrarna till jobbet stod det en sopbil där och luktade såsom en sopbil luktar. Det vände sig lite i magen men jag andades genom munnen och skyndade mig förbi medans ögonen tårades. Väl förbi trodde jag att plågan var över och började andas normalt igen. Men nej.
De två sopgubbarna hade kommit på något klurigt system som gick ut på att en sprang i förväg och hämtade en säck medan den andra körde fram bilen 40 meter sen bytte de. Så i samma stund som jag andades ut kom sopbilen och körde förbi mig och stannade 20 meter framför mig så jag hamnade mitt i lukten igen. Och så fortsatte det. Hade jag inte haft så bråttom hade jag stannat några minuter och låtit dom försvinna nerför gatan, men nu fick jag istället tävla med dom för att hinna före. Jag förlorade.
Vad vill jag säga med det här? Att det är synd om sopgubbar. Och ibland även om mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är mest synd om dig. Gubbarna är inte lika känsliga för lukter som vi tjejer.
Det är inte synd om sopgubbar. Dom tjänar ca 30 000 kr i månaden på sina sopor. Det kan jag bara drömma om.
Hihi - jamen sa gor dom har ocksa. Och oftast bryr de sig inte sa noga om man rakar forsoka ga forbi nar de springer forbi med sina sopor - sopor som precis bara undviker att landa pa ens huvud luktar annu varre an hela sopbilen - promise.
Skicka en kommentar