Jag har även försökt att lägga en hand på någon annans arm eller ben för att visa mig sympatetisk men om jag gör det kan jag inte lyssna på vad som sägs efter det, jag kan bara tänka på att nu ligger min hand på hennes arm/ben och det kräver all min koncentration.
Jag borde verkligen öva på det här. Det enda problemet är att det inte är så ofta jag behöver trösta och lyssna på ledsna eller besvikna människor. Funderade en kort sekund på att börja sprida rykten om folk och sedan avslöja för personen ifråga vad jag ”hört av andra” bara så att jag skulle kunna trösta dem, men det känns lite väl taskigt. Dessutom skulle det finnas en ganska stor risk att jag blev upptäckt…
Någon som har något bra botemedel mot Awkward Hug Syndrome? Det här visar sig inte bara när jag ska trösta utan egentligen vid alla icke-sexuella kramsituationer, men det blir extra tydligt när jag ser på någon att den verkligen vill bli kramad. Som i förra veckan. Då kände jag mig som en ond människa. En ond, totalt känslokall människa. Och det stämmer ju inte. Väl?
5 kommentarer:
I den där gruppen på bilden hade jag också känt mig relativt obekväm. :)
Nja, lite ond är du nog allt. Lagom ond.
Per Penning: Är du säker på att det inte ser liiiite mysigt ut i alla fall? :)
Gustav: Lagom ond tycker jag låter rätt bra. Det känns som att lagom onda människor har ett ganska intressanta liv. Ska nog börja kisa i vissa situationer så att jag ser ondskefull ut.
Jag har ett problem med vissa kramar ocksa. Nog inte till samma grad som dig men andock.
Jag tycker slaktkramen ar rolig - dar maste man vara jattenoga med att luta sig in med overkroppen och puta ut med rumpan sa det inte finns MINSTA lilla chans att underliv vidror varandra. Det ar nog for det basta forstas men ser ratt kul ut ibland.
Missy: Haha ja släktkramen är skojig. Och jag insåg just att jag tycker att ordet underliv är lite jobbigt.
Skicka en kommentar