Jag har funderat lite och kanske borde jag förklara vad jag har för mål med mitt sparande för jag gissar att det skiljer sig lite från andra här.
Jag har inga som helst önskningar om att bli ekonomiskt oberoende, dels för att jag inte gillar fuktig värme och därför inte vill sitta under en palm på en söderhavsö resten av livet, dels för att jag inte på några villkor vill sluta jobba. Även om jag gnäller om jobbet och ser fram emot lediga dagar lika mycket som alla andra trivs jag ändå fantastiskt bra med det jag gör. Plus hur kul är det att gå omkring och vara ledig hela dagarna när alla andra ändå jobbar? Nej, det är inte mitt mål alls.
Jag tänker inte heller börja pensionsspara på ett organiserat sätt. En del i min omgivning kallar mig pessimist men jag föredrar ordet realist. Varför i hela friden vill man binda upp pengar som man vet att man inte kan få tillgång till förrän man går i pension? Jag känner inte att jag kan utgå ifrån att jag lever när jag är 65, därför tycker jag att det är bättre att satsa pengarna i ett vanligt sparande så att jag faktiskt kommer åt dom om jag behöver.
Av samma anledning vill jag inte heller leva supersnålt för att spara pengar på hög så att jag om tio år kan sitta och titta på dom och tänka ’Yes! Vad mycket pengar jag har!’. Jag tycker om att bjuda mina vänner på drinkar och annat, och jag vill kunna köpa ett par nya skor utan att jag får dåligt samvete. Därför tänker jag spara en summa som känns rimlig och som jag faktiskt kan undvara utan att behöva göra alltför stora uppoffringar.
Så nu undrar ni varför jag bryr mig om att spara överhuvudtaget. Jo, för det första är jag trött på att jag slösar bort pengar på saker jag varken vill ha eller behöver. Det kan röra sig om små skitsaker eller lite dyrare grejer, jag kan t.ex. få för mig att köpa en ny Mp3-spelare bara för att den har en snyggare färg eller design än den spelare jag redan har. För det andra vill jag ha en buffert så att jag vet att jag skulle klara mig ett tag om jag av någon anledning blir av med jobbet, eller så att jag vet att jag har råd att ge mina husdjur bästa möjliga vård om de skulle bli sjuka. Så ett par hundra tusen vore inte fel att ha. Men det räcker faktiskt för mig. Sen är det klart att jag gärna skulle vilja betala av mitt CSN-lån men återigen kan jag inte se meningen med att göra stora uppoffringar för att betala av 12 000 mer om året för det skulle ändå ta mig över 20 år att betala alltihop.
Det är klart att jag inte skulle tacka nej till en storvinst på lotto (jag spelar visserligen inte men man vet ju aldrig) men i så fall har jag ju inte gjort någon uppoffring för att få de pengarna. Jag har inte något emot stora mängder pengar, men jag har något emot att leva snålt nu för att eventuellt kunna njuta senare.
Puh. Nu var det avklarat. Nu är det fritt fram för er att tala om hur fel jag tänker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag tror att det som de allra flesta ser som poangen med att bli ekonomiskt oberoende ar friheten att gora exakt det de vill gora. Detta behover ju absolut inte betyda att man vill flytta till en soderhavso eller sluta jobba, aven om de flesta sakert skulle dra ner timmar pa jobbet och ersatta det med annat.
Det ar ju dock bra att du kanner dig nojd med din lott och inte onskar dig nagot annat, det ar inte manga forunnat att kanna sa. Kanske ar det vart mer an det oberoende som sa manga av oss stravar efter.
Jag förstår vad du menar. Tror jag. Men samtidigt så behöver jag inte mer än den buffert på ett par hundra tusen jag har tänkt skaffa mig. Jag gissar att många kommer att tycka att jag är knäpp/konstig men jag har verkligen inget behov av den frihet alla pratar om.
En buffert på ett par hundra tusen kronor är nog tillräckligt som säkerhet vid tillfälliga inkomstbortfall beroende på arbetslöshet, mammaledighet och liknande. Den klarar också av att bekosta många av de stora utgifter man kan drabbas av utan förvarning såsom dyra tandingrepp, krånglande bilar eller strejkande 50 tums plasmaskärmar.
Den skänker däremot, åtminstone inte för mig, en känsla av frihet.
När du väl har uppnått ditt sparmål, skall du då helt plötsligt börja konsumera hela din inkomst igen? Varför inte fortsätta spara, om än på en lägre nivå?
Jag tycker för övrigt att det är både sexistiskt och ytligt att spana in nakna manskroppar men jag är samtidigt övertygad om att just ditt intresse för dessa välsmorda muskelbyggen hade helt andra bevekelsegrunder...:)
Jag har varken bil eller 50 tums plasmaskärm så jag är kanske mindre slösaktig än jag tror. :)
Det jag inte riktigt förstår är varför ska jag fortsätta att spara om jag ändå inte sparar till något? Är det då inte bättre att njuta av pengarna? Man vet ju som sagt var inte hur länge man lever...
Om tanken är att man sparar för att man vill kunna leva på räntan så förstår jag det men det har jag ingen önskan om att göra. Jag gillar att jobba och vill fortsätta med det och det är inte heller ett rimligt mål för mig att spara så mycket.
Nä om jag har 200 000 i fonder eller nåt tycker jag att det räcker. Sen kommer jag antagligen att spara mer kortsiktigt till ny dator och så men det räknar jag inte riktigt eftersom det bara tar några månader sen använder jag som pengarna. Jag har inte haft några problem med att konsumera för hela min inkomst fram tills idag och kommer inte ha några problem med att gå tillbaka till det sen. Det är mer livskvalitée för mig än att ha högvis med pengar på banken.
Och givetvis studerade jag de nakna överkropparna i utbildningssyfte. Något annat vore ju förfärligt! Eller nåt. ;)
Du har väl en sund inställning till sparande, jag tycker inte att din plan skiljer så speciellt mycket från vår egen. Jisses, vi har ju inte ens en plan än. :)
Den enda strävan vi egentligen har är att nå upp i 25% i sparande och max 50% i måsten. Ett ekonomiskt oberoende för vår del kanske i slutänden handlar om att kunna leva gott på ålderns höst?
*skrattar*
Jag tycker du tänker helt rätt. Kanske för att det mycket liknar min egen inställning till sparande ;). Jag har ingen som helst avsikt att gneta, utan mer få pengarna som avvaras att jobba på bästa sätt.
Nu beror det väl på i vilken situation man är. Jag har inte dragit på mig märkliga skulder eller annat jag måste göra stora förändringar för. Har man det, inser jag att man har en annan inställning till sparande.
Men man ska leva också, det är min absoluta inställning, annars är det inte roligt.
Nä, spara för sparandets skull ser jag inte någon mening med. Jag sparar (eller snarare planerar att spara) till specifika mål. Just nu står hund och bröllop högst på listan. Vill även kunna spara till resor och såsmånigom vill vi ju köpa hus och nog kommer vi behöva bil nån gång. Alltså kommer jag spara till detta.
Men att spara bara för att ha högvis med pengar på banken, nej tack. Med andra ord får jag väl säga att mitt sparande förnärvarande är kortsiktigt.
Skicka en kommentar